Till minne av en vän. Två år har gått i höst sedan det mest ofattbara plötsligt skedde och trots all denna tid har jag faktiskt ännu inte helt förstått att du är borta för alltid. Fastän vi tände ljus på din grav häromveckan tyckte jag senast i dag att jag såg dig på avstånd på stan.

Det är så konstigt att vi inte kommer ses något mer! Att dina barn inte har dig nära längre, att vi i kompisgänget inte kommer fira påsk tillsammans eller grilla och spela kubb i sommar, att jag inte någon gång mer kommer att få snälla och varma sms, att inte längre få ta del av din positiva syn på livet...Hoppas du vet vilken fin person du var och hur mycket vi alla tycker om dig. Saknar dig...