Ultraljudsundersökning

Idag har jag gjort en ultraljudsundersökning enligt "Umeåmetoden" men på mitt vanliga hemmasjukhus. Jag fick ett jättefint bemötande av en röntgenläkare som mycket noggrant gick igenom mina hälsenor och även plantar fascian och övriga småsenor. Dessvärre hade det varit bättre om jag hade haft mina problem i hälsenorna istället för under fötterna eftersom de andra senorna inte har ingått i forskningen för Umeåmetoden och har därför inte heller prövats att behandlas. Jag erbjöd mig lite desperat att ställa upp som försökskanin men förstår naturligtvis att behandlingar måste föregås av ordentlig forskning.

Känns tomt nu. Jag var helt tom i huvudet efter undersökningen. Luften gick liksom ur mig och jag insåg hur mycket jag egentligen hade hoppats. Detta var/kändes som sista chansen till tillfrisknande genom behandling och ända sedan skadan kom för dryga 2.5 år sedan har jag hela tiden stått i kö till en ny utredning, en ny behandling, en ny undersökning. Oavsett om det varit i landstingets regi, privat, alternativt...jag har förutom väntan på tillfrisknande haft massor av olika delmål, eller förhoppningar på vägen och visst har jag blivit bättre under tiden, men inte bra.

Inte blev jag gladare av att komma tillbaka till jobbet och mötas av mina kollegors vänliga gratulationer - de trodde att jag varit på ett ultraljud för bebis och inte på ännu en fotundersökning... Å vad det sved, just för att jag så gärna hellre hade varit gravid än fotskadad.