Min sambo och jag har något av ett kontrasternas förhållande...jag har ont och kan inte röra mig speciellt långa sträckor och min M är marathonlöpare... Jag är fruktansvärt glad och lycklig för att han är frisk och pigg och hoppas att han får fortsätta hålla sig skadefri. Som det är nu så får han träna för oss båda!
Jag kämpar på med att tänka positivt och håller mig så aktiv som jag bara kan. Men jösses vad JAG SAKNAR ATT RÖRA PÅ MIG! Jag saknar långpromenader "powerwalks" där man arbetar upp pulsen och får svettas, jag saknar alla olika pass på Friskis & Svettis, jag saknar mina snabba längder i simbassängen och jag saknar att få dansa! När min lillasyster gifter sig nästa år hoppas jag kunna vara så bra att jag kan vara med och DANSA ordentligt på festen...är så trött att vara ofrivillig "panelhöna" De fyra senaste bröllopen och tre senaste 30års festerna har jag fått suttit och tittat på när andra dansar...
Förra veckan deltog M för första gången i ett triathlon och nästa vecka är det dags för en mara igen ("bara" en halv denna gång") Ni förstår vad jag menar med kontraster, eller hur? Eftersom jag inte kan gå längre än ca 300 meter fick vi ordna lite så att jag kunde se triathlontävlingen ändå. Jag blev skjutsad i bil mellan de olika tävlingsstationerna och kunde därför se båda simningsstarten, en del cykling (fotade M från bilen) och målgången efter löpningen. Det var en riktigt härlig dag, soligt och runt 25 c varmt och energin från alla deltagare och åskådare smittade av sig. Jag, kryckorna och kompisarnas hund Mira satt nöjda i skuggan och tittade på alla duktiga idrottare och jag drömde mig bort till en framtid där jag hoppas att jag åtminstone ska kunna ge mig ut på en halvtimmes promenad...Fötterna måste bli bra!
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar