Min historia

Min lååånga historia började för 1.5 år sedan, hösten 2007. Jag hade upplevt en trötthetskänsla i mina fötter och gick till en privatbutik som tillverkar specialgjutna fotbäddar, d v s inlägg till skorna. Eftersom jag tidigare använt inläggsulor p g a pronation tänkte jag att det var dags att få dem justerade.

Ortopedteknikern jag träffade denna gång klistrade på en liten bit material på den befintliga sulan, precis under hålfoten och sa ”vi bryr oss inte om att gjuta några nya sulor” Jag protesterade och tyckte det kändes obehagligt att gå i dessa snabbjusterade inlägg men tystades av mannen som menade att jag bara var ovan och att mina fötter nu fått ett ökat stöd i hålfoten.

Det gjorde ont direkt och om jag hade vetat vad jag vet i dag hade jag slängt de där snabbklistrade sulorna och krävt att få prata med en annan ortopedtekniker. Dessvärre gick jag istället snällt därifrån och obehagskänslan under fötterna ökade kraftigt och snabbt. Ett par dagar senare kunde jag en morgon inte stödja på fötterna. Alls. Mina plantarsenor i båda fötterna hade skadats så illa av det felaktiga trycket från sulorna att inflammationen var ett faktum. Nu började min kamp…

Tillvaron bestod av skarp ilande smärta, stapplande gång på kryckor och magen full av oro. Vad var detta? När skulle jag bli bra? Blev sjukskriven två veckor av vårdcentralläkaren som konstaterade svåra inflammationstillstånd i båda fötterna p g a sulorna och ordinerades maxintag av det antiinflammatoriska preparatet Naproxen. Provade sedan att arbeta halvtid ett par veckor och kontaktade en sjukgymnast som gav mig en rad övningar att göra morgon och kväll. Dessa kändes inte bra för fötterna men återigen, för dålig på att lyssna på kroppen och den egna instinkten, följde jag övningarna notoriskt med resultatet att jag försämrade mitt tillstånd så pass att jag blev helt sjukskriven och ännu mer orörlig.

Efter en tid kom jag efter mycket tjat in på Ortopeden där jag röntgades och man konstaterades att det inte fanns några utväxta hälsporrar. Det ordinerades mer vila/sjukskrivning, och en rad tabletter provades igenom: Alganex, Diklofenak, Voltaren och geler i form av Voltaren, Zon, Orudis, Ipren. Jag blev nästan sjuk av oro och riktigt nerstämd i väntan på att utredningen skulle fortsätta. Efter ett par månader gjordes en Neurografi & EMG-undersökning där det konstaterades att alla nervbanor och muskler var "friska" och neurologisk sjukdom inte förekom. Neurografi är en undersökning av nervernas funktion där små elektroder tejpas på huden över en muskel eller nerv. Därefter stimuleras man med små elektriska stötar och muskel- respektive nervsvaret registreras av dator. EMG en undersökning av musklernas funktion och var riktigt obehagligt. De förde in en tunn nål i varje muskel som skulle undersökas. Genom nålen registrerade en dator de elektriska signaler som muskeln skickade ut vid olika grader av muskelaktivitet. För min del var detta ganska smärtsamt eftersom jag inte har så mycket underhudsfett vare sig i fötterna eller vaderna men väl värt att genomgå eftersom det uteslöt allvarliga sjukdomar. Efter neurofysiologens utredning fick jag en ny läkare på ortopeden som konstaterade dubbelsidig Plantarfasciit och ordinerade ännu fler tabletter samt tejpning 1 x veckan i 8 veckor av deras gipstekniker. I tejpat tillstånd gjordes även nya sulor som vadderades med ett mjukt och skönt material.

Efter två månader av ständig tejpning blev jag så pass mycket bättre att jag kunde börja arbeta halvtid och under sommaren 2008 släppa kryckorna kortare sträckor. Succesivt har jag sedan lagt kryckorna mer och mer åt sidan men ändå vill inte läkningen av fötterna ta fart. Problemen har spridit sig så att svullnader har skapats kring fotlederna och i underbenen, med obehagliga känningar i hälsenorna. P g a svullnaderna har jag under vintern genomgått en magnetröntgen som inte visade något onormalt men eftersom man fortfarande inte förstår vad mina svullnader i underbenen beror på ska jag nu utredas för någon reumatisk sjukdom och har väntat sedan februari 2009 på att få komma in till reumatologen. Nu är det juni och jag väntar fortfarande...

Eftersom ortopeden inte kan erbjuda mig någon mer/ny behandling har jag sökt och provat flera sjukgymnaster, naprapat och alternativ som bl.a. djupgående massage (Neuromuskulär terapi) och Strassburg Sockor (som jag sedan inte fick använda p g a mina svullnader i underbenen) Det senaste är en nyinköpt spikmatta och besök hos Kinesolog med kompetens som kiropraktor, homeopat och näringsfysiolog. Han har ordinerat kosttillskott i form av Collagen. Ändå låter läkningen vänta på sig...

Jag har ont, varje dag, och det blir värre av rörelse och belastning som att stå och gå men även av att sitta. Maximal sträcka att gå är ca 300 meter, annars får kryckorna följa med. Min tillvaro är begränsad så jag är väldigt glad över att åtminstone kunna arbeta halvtid. Vi får se vad framtiden har att erbjuda och om ett tillfrisknande kan ske under 2009. Men det är inte bara mörker...jag vill avsluta "gnället" kring min historia med att visa min uppskattning till de mest betydelsefulla personerna i min tillvaro: Mats- min Älskling! mamma, pappa & Lisa samt Anneli, Åsa, Karin och Marie: Tack för all kärlek, omtanke, praktisk hjälp och glada tillrop! Vilken lycka det är att få ha er i mitt liv!