En "hälsporre-kompis" till mig har varit vänlig nog att dela med sig av sina erfarenheter av tryckvåg/stötvågsbehandling av sin hälsporre. Jag får äran att återge hans berättelse och hoppas att det kan vara av intresse för er som funderat på denna slags behandling! www.ergomove.no
L:s historia kommer här:
"Det började med att jag, redan i höstas (2008) hade känningar av ömhet i hälpartiet, ömhet som oftast försvann på ett par timmar och som i vissa fall inte kom tillbaka på flera dagar. Jag reflekterade inte så mkt över det då jag tänkte att "det går nog över".. Efter en längre tids problem av samma sort som också uppdagade sig allt mer ofta så beslutade jag mig för att göra ngt åt saken.Jag kom i kontakt med en sjukgymnast/legitimerad ortpoed/fotspecialist här i göteborg där jag bor. Vi startade det hela med formgjutna skoinlägg som till en början var bra för mina fötter. Detta skulle enligt min ortoped göra stor skillnad och förhoppningsvis hjäpa mig med hälsporren. Problemen ville dock inte sluta och förvärrades efter ett par månader igen. Jag beskrev mina smärtor ytterligare och min ortoped tyckte vi skulle testa behandlingen med stötvågsterapi som enligt honom själv hjälper 65-80% av alla drabbade, en siffra jag senare kunde bekräfta efter att ha läst på websidor om behandlingen.
Första behandligen..Jag trodde att det skulle vara en avslappnande stund som på flera sätt kunde liknas med massage och såg på sätt och vis fram emot att få komma igång. Jag fick förklarat för mig att "apparaten" som används inte sänder ut elektroniska vågor utan helt mekaniska. "Ok..." tänkte jag, sak samma, bara det hjälper..
Jag fick lägga mig på mage på en brits varpå ortopeden tryckte med ett penn-formad stav på olika delar av hälen för att på så vis lokalisera smärtans centrum. Efter några tryck och kryssmarkeringar mha en vanlig markeringspenna så satte vi igång. Jag blev snart varse att detta inte alls var en dans på röda rosor utan gjorde ohyggligt ont. Apparaten sänder ut 8000 stötar med c:a 2-4 bar's tryck under loppet av 5-10 minuter. Under den här tiden så är det svårt att tänka på annat.När det hela var över så kunde jag helt mirakulöst stödja på hälen utan den smärta jag tidigare kännt. Delvis tack vare att kroppen skickat ut floder av endorfiner sa min ortoped som också tejpade foten efteråt, ungefär på samma sätt som K beskriver i sin blogg.
Samma dag och ett par dagar efter så kände jag en ganska dov ömhet i hälen men inte på undersidan som tidigare. Denna ömhet var inget att jämföra med hälsporre-smärtan utan ganska lindrig. Jag gick senare på 4 behandlingar till med 1 veckas mellanrum, altså 5 totalt vilken är en "normal" kur. Det blev succesivt bättre och nu efter den 5:e så känner jag mig MYCKET bättre i hälen. Jag har nu blivit tillsagd att ta det lugnt i c:a 2 månader och sedan höra av mig igen för ytterligare 1-2 behandlingar ifall att smärtan inte är helt och hållet borta. Det har nu gått 1 vecka efter min sista behandling så jag vilar nu så mkt som möjligt för att se om det verkligen har gjort verkan.
Jag känner som sagt stor skillnad och är mkt hoppfull.Jag är mycket positiv till behandlingen och kan rekommendera den trots att den är smärtsam, man står ut och det är värt det! "
Tur att jag hittade den här sidan. Har sjäkv haft problem ett tag och undrat vilka olika behandlingsmetoder som finns.
SvaraRadera