För en månad sedan, den 10 januari 2011, föddes vår lilla pojke, Jack! Förlossningen blev en smula mer dramatisk än vad vi hade kunnat föreställa oss eftersom både jag och M vaknade av vinterkräksjuka 3 timmar innan vattnet gick. Vi var alltså superduper-sjuka när förlossningen drog igång, värkarna började en timma efter vattnet gått och förlossningsavdelningen på sjukhuset ville inte ta emot oss utan sa bara "avvakta,avvakta" eftersom vi hade vinterkräksjuka och de inte ville att vi skulle smitta ner hela avdelningen. Efter ytterligare två timmar var det värkar non-stop och jag kände hur barnet var på väg ut, hemma i sängen. Då fick vi panik och tvingade fram en ambulans samtidigt som vi ringde min mamma eftersom vi insåg att M var för dålig för att åka med till sjukhuset.
Min mamma och ambulansen kom samtidigt och barnmorskan som var med i ambulansen gjorde snabbt bedömningen att barnet var på väg ut men att vi "borde hinna in" till sjukhuset eftersom jag profylaxandades och hon kunde stoppa mina krystvärkar genom att styra om min andning. Ambulanspersonalen trodde nog att jag var en smula galen för det enda jag fick fram mellan värkarna när de packade in mig i bilen var "tofflorna, tofflorna" Mamma och M såg till att jag fick på mig mina tofflor för har man plantar fasciit så kan man ju aldrig någonsin åka någonstans barfota...Det sitter ju djupt rotat även när man är halvt medvetslös ;-)
Vi kom in till sjukhuset kl o6.30 och 06.37 föddes Jack med ett illvrål! M hann tyvärr inte in till själva födseln men kom en liten stund senare. Vi fick sedan ligga kvar 4 dagar på sjukhuset pga att M och jag var så fruktansvärt sjuka, Jack mådde som tur var bra hela tiden och har ammat duktigt. Han var 47 cm lång och vägde 2845 g vid födseln och kom ca 3 veckor för tidig, jag hade ju inte ens hunnit sluta arbeta och det var massor som M och jag skulle ordna med här hemma. Inköp, tvätt, montering av diverse babytillbehör.
Som tur var hade vi i alla fall hunnit gå på två dagars intensivkurs i Profylax-andning, det blev ju verkligen min räddning eftersom allting gick så fort att jag inte hade möjlighet till någon annan smärtlindring, inte ens lustgas ju!! Helt otroligt ändå vad kroppen klarar av, jag har ju haft massa funderingar kring mig själv och förhållandet till smärta pga de eländiga fotproblemen. Resonerade under hösten för mig själv att jag nog klarar en del smärta bara jag vet att den inte är kronisk, eller flerårig och det visade ju sig stämma ganska bra. Visst gjorde det helvetiskt ont men jag andades och fokuserade på avslappning och hade hela tiden i bakhuvudet att detta inte varar för alltid- till skillnade från fötterna...Sedan var det ju tur i oturen att förlossningen bara varade i 4 timmar, det klarar man ju även om det är otroligt tufft.
Nu har jag gått stärkt ur detta och vi är så otroligt glad för vår fina lilla pojke som nu, en månad senare ätit upp sig till 3845 g och hela 53 cm. Kläder passar lite bättre nu och vi har börjat få ordning på någon slags vardag tillsammans. Det är en enorm omställning men så härligt!
.jpg)
