söndag 20 april 2014

Påsk och ny inflammation...

För ett par veckor sedan hade jag en helg med riktigt starka fötter.Min man var bortrest och aktiviteterna ökade därför eftersom jag var hemma själv med vår treåring.Bl.a tog vi bussen upp på stan och köpte nya vårskor till sonen som svettades i sina varma vinterstövlar. Med andra ord så överansträngde jag mig...Fick kraftigt ont i en tå och i trampdynan på ena foten och började direkt smörja med Voltaren. Det släppte efter ett par dagar och jag andades ut. Puh! Trodde att krisen var över.

Emellertid kom smärtan tillbaka och utan att svara på Voltarenbehandlingen var inflammationen ett faktum. Fick snabbt en tid hos min privata husläkare och jag fick en Naproxenkur utskriven samt ny remiss till ortopedteknikerna eftersom sulorna kanske måste justeras nu då ett nytt smärtområde tillkommit.

Jag har firat påsk och tagit det lugnt och hoppas kunna arbeta vidare på min 75% anställning varav 50 % är på kontoret nästa vecka. Skräcken för att detta nya,okända onda ska bli permanent sitter dock som en järnhand över bröstet. Ångest och oro kommer och går.Min läkare försöker lugna genom att be mig inte ta ut något i förskott utan försöka använda mig av all den mentala träning jag företagit mig under åren.

Men oavsett hur mycket redskap jag samlar på mig i form av mindfulness,kbt-tekniker, avslappningsövningar och smärtläkande målbildsfokuseringar så finns det ingenting som biter mot skräcken och rädslan att börja om. IGEN. Vill absolut inte bli sjukskriven och hamna i träsket av overksamhet och tårar,vill inte binda upp min tillvaro mot kryckor och vill inte förstöra magen genom månadslånga medicineringar av antiinflammatoriska medel.

Jag vill inte bli sämre och tappa kontrollen över min perfekt inrutade,anpassade vardag för att behöva bygga upp tillvaron igen. Jag vill inte behöva använda mig avhjälp för att kunna ta hand om min son. Jag vill få sköta mig själv och behålla den nivå av fotproblem som jag kämpat mig till acceptans av under de gångna åren. Jag vill eller orkar inte bli SÄMRE...