Gott nytt år & god läkning till er alla!

 har vi kommit så långt att det börjar bli dags att summera 2013 och gå in i ett nytt spännande år... Jag är tacksam för ett bra år tillsammans med familj och vänner. Hoppas att vi alla ska få vara friska och få fortsätta vara tillsammans under 2014! Självklart önskar jag mig också att mina fötter kanske ska kunna bli ännu lite bättre och piggare och under nästa år.

Önskar alla er som mailat under året ett riktigt gott nytt 2014 med massor av god läkning av trasiga fötter, samt tålamod och styrka till både er och era anhöriga.

Era mail visar att bloggen tyvärr fortfarande verkar behövas och att vi inte är ensamma med våra bekymmer. Det får helt enkelt vara så att vi får ta stöd i vetskapen av att många upplever samma frustration och smärta och kämpar med att få vardag, arbetsliv och familjeliv att gå ihop med fotsmärtor, praktiskt vardagslivspussel och drömmar kring framtiden.

Ta hand om er och tack så mycket för alla fantastiska mail!

kram o gott nytt år
önskar
K

Feber och luciaförberedelser

Jag vet inte hur ni andra som levt med fotproblemen några år har påverkats i er allmänhälsa. Avsaknaden av tillträcklig konditionsträning tror jag är det största hotet mot min hälsa.Jag får så mycket infektioner.Olika virusar som sitter i läääänge, magsjukor, febertoppar osv. Det har helt klart varit mycket krassligare år sedan fötterna blev dåliga och sedan sonen började på dagis förra hösten har familjens sjukdagar ökat lavinartat. Jag känner mig som en bov gentemot både familjen och arbetet när jag blir dålig och inte kan göra det jag ska. Blir snabb ångestfylld och stressad...fast jag vet att det verkligen inte underlättar läkningen av infektionen...

Hursomhelst, nu är sonens jultomteoutfit tvättad inför den "stora" luciashowen på dagis i morgon och det är bara att hoppas att jag blir av med febern och kan jobba och sedan bevittna mästerverket på förskolan...

Joya Heidi Black-underbara vinterskor!

Älskar mina vinterskor!
Joyas Heidi Black kan jag använda med eller utan mina iläggsulor. Kostade 1600 kronor så de är billigare än MBT dessutom! Inte illa så här i plånbokstunna tider. Skorna är varma och sköna och funkar för trasiga fötter i vinterväglag. Behöver inte längre vara ångest när snön faller och landskapet blir vackert vitt! Dessutom kunde jag spänna på mina snöbroddar utan problem.Är så himla nöjd!!

http://www.joyashoes.com/se

Att leva med plantarfasciit...

och konstant onda fötter innebär.i den hårda vardagen att....

• vintertid alltid ha en sittdyna med sig i portföljen så man kan sätta sig ute, vart som helst, närsomhelst...
• bli uttittad av nyfikna/ovetande grannar på bostadsrättsföreningens allmänna städdagar för att man sitter på en pall och krattar
• känna sig utanför och snabbt bli uttråkad av mingelsammanhang eftersom det inte går att stå upp länge nog för att hinna kallprata sig igenom en folksamling och istället tillbringar en betydande del av minglet avsides, lutandes rumpan mot någon fönsterbräda eller element för att ge fötterna lite avlastning
• tvingas tacka nej till gratisresa till drömstaden New York med företagsponsorerna eftersom fötter och leder inte klarar långresa och hektiskt bokat program utan luckor med vilotid och möjligheter att isa fötterna
• få långa blickar och "höjda" ögonbryn av andra föräldrar när man istället för att springa i kapp sin supersnabba 2-åring istället vrålar högt efter sitt barn som naturligtvis inte lyssnar
• bli frustrerad över att aldrig hitta en träningsform som förbättrar konditionen utan att göra en sängliggande av smärta
• efter en tur genom IKEA-varuhuset tvingas förklara för 2.5 sonen att "nu måste vi vara inne resten av dagen för mammas fötter orkar inte gå längre"
• alltid, alltid, alltid behöva ta på sig de förhatliga blå skoskydden på dagis eftersom man inte kan hoppa ur skorna och smita in till gullungen i bara strumplästen som de andra föräldrarna gör
• vara den enda som sätter sig ner och tar upp det obefintliga golvutrymmet i en massivt fullpackad hiss som stannat mellan två våningsplan allt medan luften tar slut och väntan på reparatören känns obeskrivligt lång
• få panikkänslor vid åsynen av kassakön på ICA MAXI
• garanterat veta att man kammat hem sistaplatsen när skyddsombudet på jobbet delar ut stegräknare och utlyser tävling om bästa resultat
• få stanna i hallen vid kortare besök hos folk som inte har extra tofflor att låna ut när man själv glömt sina inneskor
• leta efter den enda provhyttan i klädesbutiken som har en pall att sitta på 
• få en klump i halsen vid förrådsstädningen när åsynen av längdskidutrustningen, skridskorna och slalompjäxorna påminner om en aktiv tid som sannolikt aldrig kommer åter på samma sätt
• tvingas bli ett logistikmässigt geni. Cykel på punkt A, sen buss B + byte till buss C, ny cykel på plats D...maxkoll på busshållplatser,bilparkeringar, hissar och möjliga sittplatser
• återkommande besvara frågan om "hur lång tid ska det ta innan du blir frisk då?" med ett "jag vet inte...."
• tigga till sig plats på handikappläktaren när konsertlokalen bara erbjuder ståplats
• vid aktiviteter med jobbet, eller nya bekanta, ständigt försäkra sig om avstånd, tider, busshållplatser, bilparkeringar,stolar, hissar
• alltid kolla var hotellets ismaskin är, eller generat beställa med sig en ishink från baren utan någon flaska champagne 
• ofta referera till sig själv i ett perspektiv om "innan och efter jag fick problem med fötterna"
• vakna upp svettig och, en kort stund,mycket lycklig efter att ha drömt om en lång löprunda med lätta smärtfria steg

Mitt fokus är oftast att vara positiv men ibland är det skönt att få rada upp det negativa, stort som smått...

Till minne av en vän. Två år har gått i höst sedan det mest ofattbara plötsligt skedde och trots all denna tid har jag faktiskt ännu inte helt förstått att du är borta för alltid. Fastän vi tände ljus på din grav häromveckan tyckte jag senast i dag att jag såg dig på avstånd på stan.

Det är så konstigt att vi inte kommer ses något mer! Att dina barn inte har dig nära längre, att vi i kompisgänget inte kommer fira påsk tillsammans eller grilla och spela kubb i sommar, att jag inte någon gång mer kommer att få snälla och varma sms, att inte längre få ta del av din positiva syn på livet...Hoppas du vet vilken fin person du var och hur mycket vi alla tycker om dig. Saknar dig...

Foamroller point

Fick syn på denna "massagerulle" som jag funderar på att köpa hem och testa. "Foamroller point" är cylinderformad och gjord i skumgummi. Massage för underbenen och fötterna är ju fantastiskt för att öka blodcirkulationen, förbättra rörlighet och kanske lindra lite av värken. Jag använder dagligen min "kruskavel" för att massera fötterna men skulle med denna lite större rulle kunna komma åt hela underbenen och lösa upp lite av alla spänningar som bildas där hela tiden pga ständig felbelastning...

Finns en version på Rusta som endast kostar 199 kronor.

Brudklänning & MBT-skor...

Den 11 maj i år gifte vi oss, min fantastiska M och jag! Vi firar 11 år tillsammans och det var med så mycket kärlek och glädje som vi sa "ja" i kyrkan...Snacka om att inse att vi har varandra i nöd och lust med tanke på allt vi har gått igenom tillsammans. M har varit och är fortfarande underbart omtänksam, kärleksfull och hjälpsam.

Jag är inte den typen av tjej som drömt om mitt bröllop sedan femårsålder eller planerat det i hemlighet sedan tidiga tonår och därför bara "väntat" på att den rätte skulle fria. Det var ändock alldeles fantastiskt romantiskt när jag väl blev friad till och utformningen av vårt bröllop blev vackert, enkelt och litet. Bara den närmaste familjen som sällskap. I kyrkan satt vi på två stolar framför altaret. Vi stod bara upp för att ge varandra löftena. Prästen var helt med på noterna och planerade med stort engagemang hur vi och resten av gästerna skulle sitta. 

Jag kände mig jättefin i den klänning jag hittat och sedan fått omgjord på ett sätt jag önskat. Viktigt var att den skulle vara så lång så att mina MBT-skor inte syntes under den...Använde mina gamla väl ingågna MBT i ljust skinn, ballerina-modell och hur positiv man än är till dessa fantastiska skor så är det INTE något drömscenario att känna att man måste ha dom till sin brudklänning. Valet mellan att orka stå, gå och njuta av sin bröllopsdag med förberedelser hos frisör, fotograf, vigsel och efterföljande middag i ett par fotriktiga skor- eller att vara fin och sedan verkligen få lida pin i ett par vackra, nätta, traditionsenliga skor och kanske inte stå pall, ja det valet är ju trots allt enkelt.

Vilken fantastisk dag vi fick,
Älskar dig så mycket M!

1.5 år i sammanfattning

Ungefär 1.5 år har gått sedan jag senast uppdaterade bloggen. Har tillåtit mig låta det gå måååånga månaders mellan mailandet också och helt enkelt inte haft fokus på den här sidan. Men visst finns den kvar, bloggen... Väljer att lägga min tid på annat men ser ändå att bloggen fortfarande behövs och att dess syfte därför uppnås även om jag inte är lika aktiv längre. Livet IRL pågår för fullt trots värkande fötter =)

Dagarna fylls av familj och arbete, jag jobbar fortfarande "bara" 75% och min fantastiska arbetsgivare ställer upp på att låta mig utföra ett antal timmars arbete hemifrån för att ytterligare spara på fötterna. Jag är sjukskriven på 25 % men det var flera år sedan jag fick någon ersättning av Försäkringskassan för detta "fenomen" som så tydligt ska läka på kortare tid enligt deras manualer än vad verkligheten har visat för mig...Att fortsätta förnedringsprocessen med att underkasta sig Försäkringskassans idéer om vad jag ska göra och vilka jobb jag söka via Arbetsförmedlingen för att fortsätta få några kronors sjukpenning, det har det helt enkelt inte varit värt. Friheten att rå sig själv och koncentrera sig på att få vardagen att fungera och ägna sig åt det som jag mår bra av det har varit mycket mera värt och därför har jag inte heller fortsatt kriga mot Försäkringskassan.

Min son fyller tre år om några månader och är vild, glad, busig och intelligent med massor av härliga (och jobbiga) upptåg och betraktelser av livet. Det är en sån enorm glädje att ha honom. Önskar dock att jag skulle våga mig på att ge honom ett syskon men det känns inte så nu. Kanske aldrig blir så, eller så blir det om ytterligare några år. Fyller dock 35 nästa år så tiden ligger väl inte till min fördel i den frågan. Vi får se vad framtiden utvisar...

Vi bor kvar i vårt radhus i denna "fina lilla mellanstora stad" och i vardagen påverkas jag så klart dagligen av mina fotproblem men efter sex år, november 2007, är planeringen för fötterna en sån naturlig del av vardagen så att varken jag, min familj, vänner eller arbetskamrater längre gör så stor affär av det. Men visst är det jobbigt. Jättejättejobbigt och jag tillåter mig själv att få vara ledsen emellanåt. A good old cry lättar lite på trycket...

Kram å styrka till er alla!