Ja, så har då humöret sjunkit i takt med utetemperaturen...antar att det är den senaste månadens påfrestningar som tar ut sin rätt. Känner mig så himla sliten efter flytten, av den tunga arbetsbelastning som råder på jobbet, av graviditetshormoner och framförallt de förbannade fötterna som ju aldrig, aldrig, aldrig blir bra.Det är tre år sedan eländet började och vissa dagar vill jag bara dra nåt gammalt över mig och gråta av ren självömkan eftersom jag är så innerligt trött på att ha blivit den där tjejen som har "ont i fötterna". Det är ju inte det att det bara gör lite ont, det gör ju mycket ont och ofta. Jag är så himla begränsad och i perioder- och nu är jag i en sån- så bara hatar jag plantarfasciiten helt urskillningslöst.
Jag är så trött på att ha ont. Trött på att ha provat "allt" för att bli bra, och ingenting hjälper. Trött på att behöva anpassa mig och vara beroende av andra. Trött för att jag har extra superduperont efter att behövt gå en ofrivillig 20-minuterspromenad häromdagen. Snöovädret överraskade stadsbussen i min stad genom att vi alla hamnade i diket och ersättningsbussen skulle dröja en dryg timma eftersom det var kaos överallt. Det var inte mycket annat att göra än att börja traska. Visst, jag lyckades halta hem med tårarna forsande nerför kinderna, det var inte så att jag blev sittande halvt ihjälfrusen i en snödriva men nu är det så där uppslitet ont igen att det antagligen kommer dröja en tid innan det går ner till vad jag kallar för mitt "normalont". Inte kan jag cykla nu heller när snön kommit. Gnäll, gnäll, gnäll...Känner mig- precis som under förra vintern- så himla inlåst och begränsad och smärtan gör mig inte något gladare...
Var vintern verkligen tvungen att komma så tidigt? Det känns som ett hån mot den jag en gång var. När jag var oskadad tillbringade vi semestrar på skidorter med härlig utförsåkning och på hemmaplan längtade man efter snön för att kunna dra på sig längdskidorna eller hyra långfärdsskridskor. Jag powerwalkade med vänner i eljusspåren och njöt av att det riktigt bet av kyla i kinderna när man gått en rejäl sväng. Nu, när "mitt nya jag" har svårt att ens ta mig till och från jobbet pga snön, ja då är det så mycket snö att "mitt gamla jag hade jublat". Näe, vintern kunde gott väntat till dagen innan jul och sedan begränsat sig till att vara under januari.
Nu ska jag lägga mig under filten med lite is på fötterna och en kopp te och fortsätta tycka synd om mig själv en stund tills jag mobiliserat ny kraft och en soligare inställning...
.jpg)
