Brudklänning & MBT-skor...

Den 11 maj i år gifte vi oss, min fantastiska M och jag! Vi firar 11 år tillsammans och det var med så mycket kärlek och glädje som vi sa "ja" i kyrkan...Snacka om att inse att vi har varandra i nöd och lust med tanke på allt vi har gått igenom tillsammans. M har varit och är fortfarande underbart omtänksam, kärleksfull och hjälpsam.

Jag är inte den typen av tjej som drömt om mitt bröllop sedan femårsålder eller planerat det i hemlighet sedan tidiga tonår och därför bara "väntat" på att den rätte skulle fria. Det var ändock alldeles fantastiskt romantiskt när jag väl blev friad till och utformningen av vårt bröllop blev vackert, enkelt och litet. Bara den närmaste familjen som sällskap. I kyrkan satt vi på två stolar framför altaret. Vi stod bara upp för att ge varandra löftena. Prästen var helt med på noterna och planerade med stort engagemang hur vi och resten av gästerna skulle sitta. 

Jag kände mig jättefin i den klänning jag hittat och sedan fått omgjord på ett sätt jag önskat. Viktigt var att den skulle vara så lång så att mina MBT-skor inte syntes under den...Använde mina gamla väl ingågna MBT i ljust skinn, ballerina-modell och hur positiv man än är till dessa fantastiska skor så är det INTE något drömscenario att känna att man måste ha dom till sin brudklänning. Valet mellan att orka stå, gå och njuta av sin bröllopsdag med förberedelser hos frisör, fotograf, vigsel och efterföljande middag i ett par fotriktiga skor- eller att vara fin och sedan verkligen få lida pin i ett par vackra, nätta, traditionsenliga skor och kanske inte stå pall, ja det valet är ju trots allt enkelt.

Vilken fantastisk dag vi fick,
Älskar dig så mycket M!

1.5 år i sammanfattning

Ungefär 1.5 år har gått sedan jag senast uppdaterade bloggen. Har tillåtit mig låta det gå måååånga månaders mellan mailandet också och helt enkelt inte haft fokus på den här sidan. Men visst finns den kvar, bloggen... Väljer att lägga min tid på annat men ser ändå att bloggen fortfarande behövs och att dess syfte därför uppnås även om jag inte är lika aktiv längre. Livet IRL pågår för fullt trots värkande fötter =)

Dagarna fylls av familj och arbete, jag jobbar fortfarande "bara" 75% och min fantastiska arbetsgivare ställer upp på att låta mig utföra ett antal timmars arbete hemifrån för att ytterligare spara på fötterna. Jag är sjukskriven på 25 % men det var flera år sedan jag fick någon ersättning av Försäkringskassan för detta "fenomen" som så tydligt ska läka på kortare tid enligt deras manualer än vad verkligheten har visat för mig...Att fortsätta förnedringsprocessen med att underkasta sig Försäkringskassans idéer om vad jag ska göra och vilka jobb jag söka via Arbetsförmedlingen för att fortsätta få några kronors sjukpenning, det har det helt enkelt inte varit värt. Friheten att rå sig själv och koncentrera sig på att få vardagen att fungera och ägna sig åt det som jag mår bra av det har varit mycket mera värt och därför har jag inte heller fortsatt kriga mot Försäkringskassan.

Min son fyller tre år om några månader och är vild, glad, busig och intelligent med massor av härliga (och jobbiga) upptåg och betraktelser av livet. Det är en sån enorm glädje att ha honom. Önskar dock att jag skulle våga mig på att ge honom ett syskon men det känns inte så nu. Kanske aldrig blir så, eller så blir det om ytterligare några år. Fyller dock 35 nästa år så tiden ligger väl inte till min fördel i den frågan. Vi får se vad framtiden utvisar...

Vi bor kvar i vårt radhus i denna "fina lilla mellanstora stad" och i vardagen påverkas jag så klart dagligen av mina fotproblem men efter sex år, november 2007, är planeringen för fötterna en sån naturlig del av vardagen så att varken jag, min familj, vänner eller arbetskamrater längre gör så stor affär av det. Men visst är det jobbigt. Jättejättejobbigt och jag tillåter mig själv att få vara ledsen emellanåt. A good old cry lättar lite på trycket...

Kram å styrka till er alla!