Att leva med plantarfasciit...

och konstant onda fötter innebär.i den hårda vardagen att....

• vintertid alltid ha en sittdyna med sig i portföljen så man kan sätta sig ute, vart som helst, närsomhelst...
• bli uttittad av nyfikna/ovetande grannar på bostadsrättsföreningens allmänna städdagar för att man sitter på en pall och krattar
• känna sig utanför och snabbt bli uttråkad av mingelsammanhang eftersom det inte går att stå upp länge nog för att hinna kallprata sig igenom en folksamling och istället tillbringar en betydande del av minglet avsides, lutandes rumpan mot någon fönsterbräda eller element för att ge fötterna lite avlastning
• tvingas tacka nej till gratisresa till drömstaden New York med företagsponsorerna eftersom fötter och leder inte klarar långresa och hektiskt bokat program utan luckor med vilotid och möjligheter att isa fötterna
• få långa blickar och "höjda" ögonbryn av andra föräldrar när man istället för att springa i kapp sin supersnabba 2-åring istället vrålar högt efter sitt barn som naturligtvis inte lyssnar
• bli frustrerad över att aldrig hitta en träningsform som förbättrar konditionen utan att göra en sängliggande av smärta
• efter en tur genom IKEA-varuhuset tvingas förklara för 2.5 sonen att "nu måste vi vara inne resten av dagen för mammas fötter orkar inte gå längre"
• alltid, alltid, alltid behöva ta på sig de förhatliga blå skoskydden på dagis eftersom man inte kan hoppa ur skorna och smita in till gullungen i bara strumplästen som de andra föräldrarna gör
• vara den enda som sätter sig ner och tar upp det obefintliga golvutrymmet i en massivt fullpackad hiss som stannat mellan två våningsplan allt medan luften tar slut och väntan på reparatören känns obeskrivligt lång
• få panikkänslor vid åsynen av kassakön på ICA MAXI
• garanterat veta att man kammat hem sistaplatsen när skyddsombudet på jobbet delar ut stegräknare och utlyser tävling om bästa resultat
• få stanna i hallen vid kortare besök hos folk som inte har extra tofflor att låna ut när man själv glömt sina inneskor
• leta efter den enda provhyttan i klädesbutiken som har en pall att sitta på 
• få en klump i halsen vid förrådsstädningen när åsynen av längdskidutrustningen, skridskorna och slalompjäxorna påminner om en aktiv tid som sannolikt aldrig kommer åter på samma sätt
• tvingas bli ett logistikmässigt geni. Cykel på punkt A, sen buss B + byte till buss C, ny cykel på plats D...maxkoll på busshållplatser,bilparkeringar, hissar och möjliga sittplatser
• återkommande besvara frågan om "hur lång tid ska det ta innan du blir frisk då?" med ett "jag vet inte...."
• tigga till sig plats på handikappläktaren när konsertlokalen bara erbjuder ståplats
• vid aktiviteter med jobbet, eller nya bekanta, ständigt försäkra sig om avstånd, tider, busshållplatser, bilparkeringar,stolar, hissar
• alltid kolla var hotellets ismaskin är, eller generat beställa med sig en ishink från baren utan någon flaska champagne 
• ofta referera till sig själv i ett perspektiv om "innan och efter jag fick problem med fötterna"
• vakna upp svettig och, en kort stund,mycket lycklig efter att ha drömt om en lång löprunda med lätta smärtfria steg

Mitt fokus är oftast att vara positiv men ibland är det skönt att få rada upp det negativa, stort som smått...