Senaste veckan har tålamodet återigen prövats till sin spets när M och min far tillsammans med gemensamma krafter gav sig i kast med byggandet av det altandäck vi planerat till framsidan av vårt lilla hus. Jag har som vanligt stått (läs: suttit) bredvid, och sett the work in progress istället för att delta. Frustrerande.Som ett av mina många fritidsintressen (hmmm) har jag ju spenderat många timmar framför tv:ns otaliga inredning/och byggprogram. När tillfälle så ges att prova eventuella färdigheter i verkliga livet finner jag återigen hur begränsad jag är av de nedrans fötterna...bara det att följa med till brädgården för att välja staketet, skärm osv. tog ju musten ur mig...Fötterna pallade inte heller väntan inne på byggvaruhuset där jag dessutom fick bära sonen eftersom han plötsligt inte alls ville sitta i sin babybilstol och M sprang runt och letade skruvar och beslag. Plantarsenorna har varit superonda sedan Beijerbygg-besöket så min enda medverkan till altanbygget har sålunda varit att fylla på vattenflaskor till min hårt arbetande far och sambo och då och då komma ut och hålla i någon bräda... Jag är oerhört tacksam för den enorma insats min far gjorde i mitt ställe och ska vi se det lite krasst så hade jag ju, med friska fötter, inte heller kunnat bidra med så väldigt mycket arbetsmässigt eftersom någon måste ta hand om lillemannen, men ändå! Det känns så hemskt fånigt att behöva fälla upp en pall eller ta fram en stol bara för att hålla upp en staketspjäla, hjälpa till att mäta eller nåt liknande arbete vilket är vad jag kunnat bidra med. Tråkigt!!!!
Nåväl, nu har jag gnällt av mig om detta. Dax att njuta nu istället av det superfina resultatet...Ett glas vitt vin på altandäcket i kvällsolen får kompensera de ömmande fötterna och den mycket magra arbetsinsatsen för egen del...
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar