1.5 år i sammanfattning

Ungefär 1.5 år har gått sedan jag senast uppdaterade bloggen. Har tillåtit mig låta det gå måååånga månaders mellan mailandet också och helt enkelt inte haft fokus på den här sidan. Men visst finns den kvar, bloggen... Väljer att lägga min tid på annat men ser ändå att bloggen fortfarande behövs och att dess syfte därför uppnås även om jag inte är lika aktiv längre. Livet IRL pågår för fullt trots värkande fötter =)

Dagarna fylls av familj och arbete, jag jobbar fortfarande "bara" 75% och min fantastiska arbetsgivare ställer upp på att låta mig utföra ett antal timmars arbete hemifrån för att ytterligare spara på fötterna. Jag är sjukskriven på 25 % men det var flera år sedan jag fick någon ersättning av Försäkringskassan för detta "fenomen" som så tydligt ska läka på kortare tid enligt deras manualer än vad verkligheten har visat för mig...Att fortsätta förnedringsprocessen med att underkasta sig Försäkringskassans idéer om vad jag ska göra och vilka jobb jag söka via Arbetsförmedlingen för att fortsätta få några kronors sjukpenning, det har det helt enkelt inte varit värt. Friheten att rå sig själv och koncentrera sig på att få vardagen att fungera och ägna sig åt det som jag mår bra av det har varit mycket mera värt och därför har jag inte heller fortsatt kriga mot Försäkringskassan.

Min son fyller tre år om några månader och är vild, glad, busig och intelligent med massor av härliga (och jobbiga) upptåg och betraktelser av livet. Det är en sån enorm glädje att ha honom. Önskar dock att jag skulle våga mig på att ge honom ett syskon men det känns inte så nu. Kanske aldrig blir så, eller så blir det om ytterligare några år. Fyller dock 35 nästa år så tiden ligger väl inte till min fördel i den frågan. Vi får se vad framtiden utvisar...

Vi bor kvar i vårt radhus i denna "fina lilla mellanstora stad" och i vardagen påverkas jag så klart dagligen av mina fotproblem men efter sex år, november 2007, är planeringen för fötterna en sån naturlig del av vardagen så att varken jag, min familj, vänner eller arbetskamrater längre gör så stor affär av det. Men visst är det jobbigt. Jättejättejobbigt och jag tillåter mig själv att få vara ledsen emellanåt. A good old cry lättar lite på trycket...

Kram å styrka till er alla!