Usch vad det är frustrerande när man hamnar i situationer då man verkligen skulle vilja kunna "hugga" i och arbeta med kroppen som man gjorde förr, innan fotproblemen. Nu håller vi som bäst på och packar och grejar i lägenheten samtidigt som vi parallellt packar upp och fixar i huset. Min sambo sliter som ett djur och mina föräldrar har också ställt upp jättemycket. Själv känner jag mig frustrerad över att jag inte kan bidra med speciellt mycket.
Visst försöker jag säga till mig själv att som gravid med 6-månaders bebismage kan jag ju inte göra så himla mycket ändå, i alla fall ingenting extremt tungt. Men just kombinationen gravidmage och ständigt värkande plantar fasciit-fötter gör ju att jag mest tvingas sitta bredvid och peka...jag vill ju också greja!
Nästa helg går stora flyttlasset och det blir säkert lättare att sitta som åskådare till det arbetet eftersom det innebär idel tunga lyft. Vi har fått löften av en hel rad underbara vänner som ska hjälpa oss ner med möblemanget för alla dessa trappor...Det ska bli så underbart att flytta! Hoppas på att fötterna känns lite bättre under nästa vecka för denna har verkligen inte varit rolig sedan jag överansträngde mig förra veckan med kursdagar i Stockholm...Ont, ont, ont...
.jpg)
Åhh, jag vet precis vad du menar! Jag har flyttat ett antal ggr utan att kunna fixa så mkt som jag ville. Antingen pga ryggen eller fötterna. Jättetrist är det. Lycka till nu med flytten, så hoppas jag vi kan seso ta en fika när du landat...// Helena
SvaraRadera