Mina nya sköna Joyavinterskor till trots, vinterväglaget är ett gissel för mig och mina sargade fötter. I vår stad fungerar inte stadsbussen som den ska om det blir kallare än -10c. Bussarna körs normalt på biogas och den klarar inte kylan men följden att bussarna ställs in (helt otroligt!!) eller kommer ordentligt för sent. De stackars bussförarna får ännu en blodtryckshöjning om det dessutom faktiskt snöar. Vinterdäck existrerar inte och det sliras och halkas och ytterligare grova förseningar följer. Ett otacksamt jobb för dem eftersom de uppenbarligen inte får den arbetsredskap de skulle behöva och som grädde på moset hundratals stressade, frusna, morgonpendlare som osar ilska och ångest över konsekvenserna av att kollektivtrafiken inte flyter som den ska för att det råkat bli vinter, i år igen. Dagis, jobbmöten, läkarbesök, missade anslutningar till tåg, flyg...Smartphonesen lyser i morgonmörkret medan majoriteten av resenärerna uppgivet ringer för att meddela sin ickeexisterande ankomst.
Med anledning av ovan har jag fått traska, promenera och slita på mina trötta, ömma fötter som blir ondare och ondare under dessa vinterdagar. Främst eftersom bussarna inte kunnat gå som de ska men även för att jag inte vågar cykla i snömodden mellan busshållplatserna eller till dagis. Att köra bil är också slitsamt, främst för mina fotleder och därför inget bra alternativ. ÅÅÅÅÅ så frustrerande detta är! Bara för att det blir vacker vinter och stadens resurser inte räcker till ska jag få lida av extra extra extra ont. Jag blir på så dåligt humör,en grinig tjej, fru, mamma och jurist. I alla fall känns det så på insidan. Jag blir sur av att ha ondare än vad jag vant mig med som mitt nya "normalont" Sur och ledsen...och uppgiven.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar